Doktor Alf A. Hanne ordinerar

När mitt behov av verklighetsflykt gör sig påmint (vilket händer allt oftare i det accelererande vansinne som tycks kopplat ett fast grepp om vår wikiläckande och självsprängaranpassade värld), försätter jag mig i svår nostalgitrans och botaniserar bland gamla filmer.

Denna själsliga självmedicinering fungerar ganska bra för mig. Det finns inget som snabbare kan få Alfaskutan på rätt köl än gamla klassiker som med breda penslar målar upp en sorglös värld som inte längre finns…och som antagligen inte fanns då heller…men ändå.

Helan och Halvan, Buster Keaton, Harold Lloyd, Abbott och Costello, Bob Hope, Danny Kaye, Jerry Lewis, Terry-Thomas…eller varför inte HasseåTage?

Är jag riktigt bedrövad (jag skrev väl inte bredrövad??) så hjälper bara De Stora Franska Giganterna Jacques Tati och/eller Louis de Funes.

Tati’s monsieur Hulot som med sin älskvärdhet och värme skapar kaos var han än drar fram, oftast själv helt ovetande. Se här en scen ur Min Onkel, där den hopplöst gammalmodige Hulot försöker bekanta sig med ett hypermodernt kök och alla dess högteknologiska finesser. Vem kan låta bli att le?

Louis de Funes’ stil är däremot diametralt motsatt Tati’s. Intensivare spelstil får man leta efter, och man skulle till och med kunna säga att de Funes gav det omotiverade vansinnesutbrottet ett ansikte.  Jag väljer här ett klipp ur Den Lille Badaren, i mitt tycke en av världens roligaste filmer. Han hinner lagom med att läxa upp sin traktor (!) inför en präst (!), sen går det snabbt utför…

<object width=”480″ height=”270″><param name=”movie” value=”http://www.dailymotion.com/swf/video/x2pkie_le-petit-baigneur_shortfilms?additionalInfos=0″></param><param name=”allowFullScreen” value=”true”></param><param name=”allowScriptAccess” value=”always”></param></object><br /><b><a href=”http://www.dailymotion.com/video/x2pkie_le-petit-baigneur_shortfilms”>Le petit baigneur!!!!!!</a></b><br /><i>Uploaded by <a href=”http://www.dailymotion.com/leyo76″>leyo76</a&gt;. – <a target=”_self” href=”http://www.dailymotion.com/en/channel/shortfilms”>Full seasons and entire episodes online.</a></i>

Så varför berättar jag nu detta?

Därför att jag egentligen tänkte skriva om något helt annat, men råkade vara på uruselt humör…och det räckte med dessa 2 små piller för att jag skulle återfå förmågan att beskåda omvärlden med mitt sedvanliga fåniga leende i mungipan…och det är väl inte så illa, eller hur?

Asch, vi slänger i oss ett litet piller till!

Här återser vi de Funes igen, denna gång i skepnad av en både snorkig och lismande restaurangchef  (Le Grand Restaurant) som ombeds att för en tysk matgäst förtälja ingredienserna i en av restaurangens fantastiska rätter. Jag säger bara en sak; MUSKATNUSS, HERR MÜLLER, MUSKATNUSS!!

Nej nu räcker det, vi får inte bli hur glada som helst. Det måste alltid finnas med en portion Bergmansk ångest i våra liv för att upprätthålla balansen.

Kram på er!

Annonser
Det här inlägget postades i ångest, glädje, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s