Den moderna människan är både avtrubbad och lättkränkt

Vi ska tydligen daltas med nuförtiden. Ingen ska känna sig kränkt eller utanför. Ta bort Dire Straits’ Money For Nothing ur spellistorna, de sjunger ju för bövelen ”Faggott” flera gånger i den…och har fått göra det ostört i 26 år, hur är det möjligt? Har vi alla trott att de sjunger om ett träblåsinstrument i alla dessa år, och det är först nu som de smarta kanadensarna kommit på att det istället rörde sig om ett grovt tillmäle?

Tydligen.

Redigera Ture Sventon-böckerna så vi slipper generas av det gamla uttrycket ”neger”. Helst ska vi ju glömma att ordet ens funnits. När ni ändå håller på så kan ni ju passa på att bränna upp det mesta av Astrid Lindgrens alster, de är ju fulla av negerkungar och stereotypa könsroller (snälla Ida och busiga Emil, giftassugna Lina och supsugne Alfred till exempel). Vi för ju våra barn 50 år bakåt i tiden om de utsätts för dessa styggelser till litteratur.

Och för all del, skicka in den där pedofilen som har fullt med hemska mangabilder på datorn på livstid. Och släng nyckeln. Skit samma att han har dem där av yrkesskäl, klubba ner honom bara. Läs gärna Lindbergs välskrivna inlägg om fallet.

Paradoxalt nog går det i andra sammanhang mycket bra att håna och förnedra. Släng in ett gäng ungdomar i ett kameraövervakat och spritfyllt hus och låt dem sedan hållas. Så att vi kan skratta åt det. Och häng ut de udda fåglarna i Outsiders till allmänt åtlöje. Outsiders, ett program gjort helt utan värme. Underrubriken till programmet borde vara; Outsiders – Kolla in den här tokstollen! Ren hån-TV! Och tävlingsprogrammen då? På Spåret är så gammalmodigt och trist, det bygger ju bara på allmänbildning och sånt skit. Nä, in med diverse talangtävlingar istället där de intet ont anande aspiranterna vallas in till ett antal folkilskna domare som med välsmorda käftar låter elakheterna hagla över de drabbade. Och vi skrattar åt det, i fredagsmysets tecken.

Det är så många TV-program som genomsyras av denna cynism. Vi ska skratta ÅT människorna, inte MED dem.

Hur kan vi vara så känsliga, och samtidigt så elaka?

Vad är det för fel på oss? Borde vi inte vara så upplysta idag att vi kan hantera anakronismer i kulturen? Är det inte sunt att konfronteras med gamla uppfattningar så att vi kan stärkas i våra egna. Är det inte bra att kunna jämföra dåtid med nutid?

För 80 år sedan gjorde filmen Jazzsångaren stor succé världen över. Al Jolson blev stjärna över en natt, och spelade huvudrollen som färgad sångare. Al Jolson själv var dock vit, och målades följaktligen kolsvart med undantag av ett par enorma påmålade vita läppar. Det var nämligen helt otänkbart att en färgad skådespelare skulle spela något annat än tjänstefolk på ”vita” duken. Tror ni den filmen någonsin kommer visas mer,  som dokument över en svunnen (och svårt rasistisk) tid torde den ju vara ovärderlig? Nej, knappast.

Som ytterligare en illustration över hur känsliga vi är idag; Ta en titt på följande skivomslag ifrån 70-talet. Waylon Jennings och Rod Stewart. Skulle de någonsin släppas fram till skivdiskarna idag? Nej, förmodligen skulle båda då stämplas som pedofiler och jagas upp i varsitt träd och skjutas.

Nåja, jag tror inte någon av dem skulle släppa några sådana konvolut idag. Huvaligen.

Vi har blivit experter på att känna oss kränkta, men har inga problem att se andra bli det. Hur har vi blivit sådana?

Eller är det bara jag som är gammal nu igen?