En liten björn och dess konsekvenser

Med stor glädje och mallighet mottog jag nyligen beskedet att jag gått och vunnit en skrivtävling för tidningen Antikvärlden.

Tävlingen gick ut på att på ett medryckande sätt skriva om ”Mitt bästa fynd”. Jag följde uppmaningen och tydligen ryckte jag med mig juryn tillräckligt för att håva hem förstapriset; Publicering i Antikvärlden och en oemotståndlig 50-talsgolvlampa i string och plastband. Fantastiskt!

Mitt bidrag handlar om den gången jag fann och förtjusades av en liten glad loppisbjörn i den kommunala återvinningslokalen Miljöhuset Åsa. Jag har återgivit historien i ett tidigare inlägg, och med risk för att bli kallad inläggs-idisslare så får ni läsa mitt vinnande bidrag en gång till. Det bjuder jag på 🙂

Här kommer den!

”När jag nu tänkte skriva om mitt bästa fynd så skulle jag samtidigt vilja slå ett slag för landets alla miljö- och återvinningshus, där folks ”sopor” hamnar eller lämnas in. På det lokala miljöhuset Återbruk här i Oskarshamn har i alla fall jag hittat en mängd rent fantastiska fynd.

Bland fynden kan nämnas 2 skinnfåtöljer av Karl-Erik Ekselius, 2 Lamello-fåtöljer av Yngve Ekström (en 50-lapp styck för alla 4), golvlampa i teak från 50-talet, keramik av Stig Lindberg, Mari Simmulson osv, osv…

Men mitt roligaste är nog ändå den lilla glada björnen (se bild) som jag fann i en kundvagn som var proppfylld med allsköns pryttlar (mest leksaker från McDonalds). Björnen log mot mig, och det var omöjligt att stå emot. Jag tyckte mig kunna se en signatur under ena foten på den men med stigande ålder följer ofrånkomligt en dalande synskärpa, och jag försökte avkoda kluddret genom att växelvis hålla björnen både nära och längre ifrån (för en betraktare måste mina övningar sett ut som ett patetiskt försök att spela luft-trombon). Till slut gav jag upp och bestämde mig för att det stod Rwanda på den. Detta sade mig absolut ingenting, men jag köpte den ändå eftersom den gjorde mig glad.

Väl hemma igen så hämtade jag förstoringsglaset och kunde då konstatera att det istället för Rwanda stod Ravelli. Nu blev jag ännu mer förvirrad och undrade om den forne målvaktshjälten slagit sig på keramik på gamla dar. Tanken svindlade.

Jag konsulterade Google, och där fanns förstås svaret. Den lilla björnen är gjord av nederländaren Jaap Ravelli, en konstnär vars verk väl inte är så kända här i Sverige, men på kontinenten i allmänhet och i Nederländerna i synnerhet är hans namn desto större. Jaaps keramikstudio Potterij Ravelli verkade åren 1944-1977 i Valkenburg, och hans mest uppskattade verk är just föremål i det svart-vita tema från 50-talet som bl.a den lilla björnen representerar. En rolig kuriositet i sammanhanget är att Ravelli inspirerades till det svart-vita temat av Upsala-Ekebys Ingrid Atterbergs serier Negro och Domino ifrån samma tidsperiod.

När jag väl läst så här långt förstod jag att jag gjort ett kap, och bestämde mig för att pröva lyckan genom en försäljning på nätauktion. Två veckor senare hade jag sålt björnen för drygt 800 kr. Den lycklige köparen visade sig vara en älskvärd herre från Nederländerna (förstås). Av en slump föll det sig så att han skulle företa sig en resa till Sverige följande vecka och han ville gärna passa på att hämta björnen personligen. Så blev det.

När affären var avklarad och han (med smått darrande händer och glatt leende) tagit emot björnen, frågade han mig hur mycket jag själv betalat för den.

-Det vill du inte veta, svarade jag och log.

Han envisades dock, och jag berättade då för honom. Hans blick mörknade för ett ögonblick, men sedan log även han och sa:

-Fantastiskt. Men du vill inte heller veta hur mycket jag kommer sälja den vidare för i min tur.

-Baskade gubbe, tänkte jag för mig själv, men naturligtvis ville jag veta.

Han förklarade lugnt att han räknade med att björnen i Nederländerna skulle betinga ett pris på mellan 1600 och 2000 kr. Nu var det min tur att under några sekunder mörkna en aning, men det tog inte lång tid att inse att vi båda faktiskt hamnat i en tvättäkta win-win situation (som det så vackert heter på utrikiska).

Vi skildes åt, björnen och jag, men å andra sidan hade jag skaffat en god och trevlig nederländsk kontakt. Och en historia jag aldrig kommer att glömma. Glöm inte återvinningshusen, gott folk! De gör en god gärning för miljön, och det gör även du som kund. Dessutom kanske ni också hittar en glad björn en dag.

Åh, vad jag gav för den?

50 öre. Den skulle egentligen kostat det dubbla, men just den dagen var det kampanj med halva priset på allt i butiken.

Jag vill se den börsklippare som slår den vinstprocenten.”

Annonser
Det här inlägget postades i antikviteter, loppis. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till En liten björn och dess konsekvenser

  1. Mike Wazowski skriver:

    Stort grattis! Björnen är ju dock en fantasiljon gånger snyggare än lampan du vann, men säkert värd en bit över 50 öre 🙂

    • Alfahannen skriver:

      En fantasiljon?
      Ok Mike, min vän. Du och jag ska hålla oss till musiken då vi hyllar varandras smak, inte lampor 🙂

      …och tack!

      Förresten så fick jag nyligen veta att björnköparen sålt den vidare för 2100 kr. Hans förtjänst landade alltså på 1300 kr.

      Inte illa, men jag är nog stråt vassare den här gången:

      Sålde björn för 800, vinst 799:50 kr = Bra.
      Vann lampa, värd ca 1000 kr = Underbart.
      Fick story publicerad i Sveriges största antiktidning = Priceless 🙂

  2. Lippe skriver:

    Vilken bra historia! Ett par sådana affärer i veckan och man skulle ha sitt på det torra 😉
    Bra gjort!

  3. Lippe skriver:

    Ja visst ja! jag gick ju in här för att tacka för berömmet men blev så till mej av nallestoryn att jag kom av mej 😉
    Men tack iaf!!
    Kram

    • Alfahannen skriver:

      Det roliga är att det alltid finns en historia bakom ett fynd. Jag är bara glad att just min valdes ut bland hundratals bidrag, då får man väl känna sig lite mallig en stund, va?

      Berömmet ska du verkligen ha, jag är mäkta imponerad 🙂

      Kram!

  4. Madelene skriver:

    Men ser man på =D
    Det var mig en riktigt trevlig historia, vad roligt!

  5. 4U2 skriver:

    Roligt du är med och ”tävlar” hos mig! (ler)
    Ja du, hur många tror du kommer att samlas vid det lokala miljöhuset Återbruk där i Oskarshamn för att fynda? Men det var en bra historia, på alla sätt! Grattis!

    • Alfahannen skriver:

      Du har rätt, mina chanser till framtida fyndande är drastiskt försämrade! Attans!

      Jaja, då får jag väl istället glädja mig åt att via bloggen skildra alla de fantastiskt roliga människor som dyker upp på sådana ställen. Det kan man fylla en roman med 🙂

      Och tack!

  6. saskiaklang skriver:

    Vilken underbar historia! Jag förstår att den vann juryns gillande. Jag insåg att jag satt och log för mig själv i slutet 🙂

    • Alfahannen skriver:

      Tack!

      Som sagt, det finns en bra historia bakom varje fynd, det är jag säker på. Jag tipsade Antikvärlden om att de borde ha detta tema som stående inslag, det var fler bidrag än mitt som var läsvärda 🙂

  7. Znogge skriver:

    Grattis till äran och lampan!

    En släkting till mig fick en tavla som betalning för en skuld på 20 kr. Konstnären då?
    En viss Herr Strindberg.

    • Alfahannen skriver:

      Tack Znogge!

      Strindberg, vad häftigt! Han var ju inte bara en grandios författare och talangfull konstnär, han är ju dessutom en av de stora svenskarna överhuvudtaget.

      Jo, det är väl liknande scenarion man går och drömmer ska hända. 🙂

  8. regnnatt skriver:

    Haha, härlig historia och söt björn. Med ditt sätt att skriva är det självklart för mig att du vann 😀 Sen är jag ju så hopplöst romantisk att jag, när jag läste, började jag vänta på knorrförveckling a’la ”Det var så här jag mötte mitt frisiska yrväder”… apropå fynd och konsekvenser ;).
    Kram!

    • Alfahannen skriver:

      Ojojoj, Regnnatt! Hahaha, historien om hur jag mötte mitt frisiska yrväder är en episk berättelse, ett komedrama (dramedi?) i 7 akter! Baske mig om jag inte ska låta världen ta del av det också…om världen är redo för det vill säga 🙂

      Tack och kram på dig, eländiga New York-resenär!

  9. Personlighet skriver:

    Ah, vilken fantastisk historia. Jag blir varm och inbäddad i bomull när jag läser den. Och jag blir väldigt sugen på att dyka ner i första bästa container….eller….i alla fall titta lite över kanten.

    • Alfahannen skriver:

      Visst gör man fynd ibland…faktum är att jag just dykt ner i en container en gång. Det var bostadsrättsföreningen där vi bor som ställde fram en container där alla fick slänga sitt skräp…rena skattkammaren! Folk är inte kloka ibland, jag hittade bland annat en munblåst lampkupa i en smidesram. Kupan var ifrån Flygsfors glasbruk och hur häftig som helst!

      Så under vissa förutsättningar kan man faktiskt dyka lite 🙂

  10. Gila skriver:

    Grattis! Skoj med såna fynd som leder till kontakter och vänskap. 🙂

  11. Benny skriver:

    Kul historia! Jag måste ha läst den vid ett tidigare tillfälle (kanske i tidningen?) men blev uppmärksammad på den igen i min blogg när jag häromdagen hittade en keramiktavla av Ravelli på loppis. Otroligt fina alster! Jag hade tänkt sälja den, men familjen blev så förtjust att den får finnas kvar här hemma istället!

    http://porslinsbloggen.blogspot.com/2011/11/glest-mellan.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s